Det är dags att dämpa söndagsångesten igen (Jag vill inte jobba imorgon!) med lite musik. Den här gången är det engelska Breton som får agera ångestdämpande. Jag skulle vilja säga att det här bandet spelar en slags experimentell, elektronisk, rock.  Killarna har hängt ihop sedan 2007 och det var i år som jag hörde dem för första gången. Jag var på Hultsfredsfestivalen, med de bästa tjejerna man kan tänka sig, när vi bestämde oss för att se bandet Breton på Yellow Stage. Jag hade aldrig hört bandet innan dess men ställde mig ändå längst fram i mitten och det är verkligen inte något jag ångrar. Fy tusan så bra de var och gudars vad kär jag blev. 

Foto: Mikaela (och jag?)

Den tredje mars detta året såg jag söta Timo, för fjärde gången i mitt liv, tillsammans med Mikaela. Inget slår den andra gången, men den här gången var det enbart Timo och Lars på scen och mysfaktorn låg på max.

Senast jag var på en påkostad konsert, där jag hade sittplats, var Green Day 2005. Men detta var, out of this world, alltså. Scenen var helt sjuk, och det kändes som något som bara U2 hade kunnat komma på. Mot slutet av konserten var där en discokola som gav discoljus över hela Ullevi, jag har aldrig sett något liknande. Det var otroligt vackert. När Bono lät publiken sjunga första refrängen i "Pride (In the Name of Love)" så kändes det som om hela arenan skulle brista. Något av det häftigaste på länge alltså. Det känns så otroligt bra och nästan lite overkligt att få se det band vars musik man levt med sedan barnsben. Bilder från konserten på Rockfoto kan ni kika på här. (Såhär mycket har jag nog aldrig skrivit i ett inlägg, hihi.)